Har länge och väl funderat på om jag verkligen vill publicera detta inlägg. Det kan komma ut så fel, jag vill verkligen inte väcka en tyck-synd-om-mig känsla. Samtidigt skulle jag må bra av att skriva av mig, så nu kastar jag mig från kanten. Nu kör jag.

För er som inte vet hade jag min bästa vän på foder, hemma hos honom. Nu i efterhand önskar jag att jag hade haft honom i ett annat stall, hade besparat mig och andra så mycket.  I alla fall så började allt så bra, jag var uppskattad för arbetet jag lade ner. Jag som alltid varit osäker på mig själv och på mitt värde började bli gladare igen. Äntligen kände jag mig duktig och uppskattad! Det var så skönt att få den bekräftelsen ska ni veta.

Ett år senare vände allt. Jag var i stallet en kortis på morgonen för att senare åka till skolan. Jag fick ett sms där det efterfrågades om jag kunde släppa ut hästarna och fixa resten av stallet. Vi hade ett par 1-åringar på den tiden, som jag alltid fick hjälp med att släppa ut under helgjobben då jag inte kände att jag fixade det själv. Nu var det inte helgjobb, utan en vardag. Jag förklarade som det var, att jag inte rådde på att släppa ut dem. Tyckte det var bättre att jag var ärlig med det än att försöka på egen hand, skulle ju vara onödigt om det hände något. Det blev tyvärr inte populärt. Ingen pratade med mig, detta var på den tiden något helt nytt för mig.

Jag blev jätteledsen över detta, jag såg ju upp till dessa människor och det sista jag egentligen ville var att vägra dem min hjälp. Travgubbarna som hyrde in sig hos oss såg att jag var helt förstörd och pratade med människorna i fråga utan min vetskap. Detta fick jag också upp i ansiktet. För en 17-årig flicka var det svårt att hantera, allt jag ville var att bli uppskattad.

Tror att det var här någonstans som jag tappade lite respekt för dem, samtidigt började jag jobba hårdare än någonsin för att bli omtyckt och uppskattad igen. Jag började skolka från skolan, självklart var det enbart mitt val men då förstår ni hur långt jag tillät mig gå för dessa människor som jag såg upp till. Allt för att kunna hjälpa till lite mer.

Följande år hade vi bra perioder, såsom riktigt dåliga. Jag hade svårt att tygla mitt humör, jag blev så himla arg på mig själv när jag aldrig dög och lät det gå ut över dem. Jag har sagt och gjort så mycket mot dem som jag ångrar. Jag kunde slita häcken av mig utan att någon ens såg mig. Att bli ignorerad var det värsta, vad gjorde jag för fel?

På denna tid var jag själv i stallet, alltså ensam stalltjej. Ännu värre skulle det bli när vi blev flera stalltjejer. Jag kommer ihåg hur jag kämpade för att de skulle få vara med i gänget, jag ville så gärna att de skulle må bra och trivas. Till en början gick det bra innan det slog om. Nu var det helt plötsligt jag som aldrig fick följa med på t.ex. trav och göra det jag älskade, och vem stod upp för mig? Ingen. Ingen såg hur många tårar jag fällde, ingen förstod hur mycket jag hatade mig själv som aldrig kunde göra något rätt. När jag försökte förklara detta blev det bara ännu värre för min del. Jag blev bara argare. Allt blev en ond cirkel.

Det värsta var att ingen behagade dyka upp på min student. Jag hade trots allt haft heltidspraktik i stallet under 3-års tid (Slutade skolan p.g.a. allt skolk). Istället valde min handledare att åka till en av de andra stalltjejerna. Vad många tårar det var för min del. Jag var så sårad, skadad och upprörd. Varför kunde ingen se det? Varför ville de inte kännas vid det? Jag har och hade också känslor.

Jag fick höra att jag aldrig kunde ta egna initiativ när jag jobbade i stallet. Sanningen var att jag var livrädd för att göra fel. När jag försökte ta egna initiativ fick jag aldrig ett tack för hjälpen, jag fick bara höra att jag gjort fel på det och det sättet. Inte ens beröm för att jag försökt.

Det sista året orkar jag inte skriva om, jag kände mig mer utanför än någonsin. Jag började se mig ur deras ögon, som en hemsk människa som inte förtjänade att leva. Det enda jag förtjänade var all skit jag fick, det var liksom det bästa jag kunde få.

Än idag så undrar jag, varför? Jag önskar jag kunde få svar på dessa frågor. Nu är jag så pass stark igen så jag inser att jag faktiskt inte är helt värdelös, jag duger också precis som jag är. Det är också något jag inte kan förstå, hur kan vuxna människor göra såhär? Och varför känner jag fortfarande att jag ser upp till dem? Jag kan inte ens ogilla dem, hur mycket jag än skulle vilja. Detta irriterar mig.

Allt detta försökte jag genomlida för en hästs skull, Jag försökte på alla sätt och vis men det gick helt enkelt inte längre. Jag sörjer hästen, men samtidigt längtar jag inte tillbaka. Inte ens för en sekund. Däremot kan jag sakna de perioderna som var bra, det kan jag inte sticka under stol med. Dock var det längesen det var så, sen har jag hört att det har snackats mycket skit bakom min rygg när jag trodde allt var bra. Kände mig så patetisk och naiv när jag fick höra det.

Och om någon av dem mot förmodan skulle läsa det här så vill jag be om ursäkt. Jag vet inte vad jag gjorde för fel, men jag ber om ursäkt. Förlåt.