Ta betalt för att någon hjälper dig?
Något som jag inte kommer att förstå mig på är hästägare/fodervärdar som tar betalt av andra för att hjälpa dem med deras häst ett par gånger i veckan?
Som fodervärd och hästägare får man vara beredd på att stå för alla kostnader, det är jag helt med på såklart. Däremot om jag som fodervärd vill släppa ifrån mig ansvaret för hästen någon dag i veckan (om man t.ex. inte hinner) så skulle det aldrig falla mig in att ta betalt av någon som faktiskt hjälper mig när jag inte har tid. Det blir liksom bakvänt.
Tyvärr funkar det såhär många gånger i hästvärlden, att hästägare och liknande tar betalt av sina hjälpredor. Jag kan inte förstå det. Är det för att ekonomin inte går ihop? Då kanske man inte ska ha häst. Jag känner mig alltid som att jag står i skuld till de som någon gång hjälper mig att rida "min" häst, hur skulle jag då dessutom kunna ha samvete att ta betalt?
Däremot skulle jag inte släppa iväg Trisse till vem som helst. Jag är absolut ingen hästmänniska som aldrig kan spänna av och alltid hålla ett kort koppel vad de gäller "min" hästs skötsel. Det är klart att jag gör på mitt egna sätt när jag tar hand om Trisse - det betyder inte att jag kommer att begära att någon annan ska göra på exakt samma sätt som mig när jag överlåter ansvaret för någon dag. Alla har sina egna sätt att göra saker på, och bara för att jag gör på mitt sätt så finns det tusen andra sätt att göra rätt på också!
Så även om jag är noga med vem som får ta hand om Trisse när jag (för ovanlighetens skull) inte kan, så är jag ingen av de jobbiga hästägarna som måste ha koll på att minsta lilla grej görs rätt och blir skitförbannade om man gör ett löjligt litet "fel". Det enda kravet jag har är att man ska fungera med min häst och vara lugn och konsekvent.
Jag har en hel liga som jag litar på till 110% med Trisse, så skulle jag någon gång inte ha tid att åka ut vet jag att jag har många som gärna skulle hjälpa mig. Inte skulle jag ta betalt av dem.
Jag blev så utnyttjad hos min förra häst trots att jag faktiskt gjorde ägarna en tjänst och gav hästen ett värdigt liv. Jag skulle jobba så mycket som möjligt och samtidigt stå för precis alla kostnader (fick börja betala allt efter att ha haft honom gratis i 4 år!!!). Kan fortfarande inte förstå hur man tänker men vissa människor är väl helt enkelt funtade på det sättet.
Sporrar/inte sporrar?
Jag har tänkt på det här med sporranvändning. Jag själv använder sporrar YTTERST sällan (enbart på lektioner och tävling) - jag är livrädd för att hästen blir okänslig om man rider med dem för ofta. Dock känner jag att det än så länge behövs på Trisse när jag tränar och tävlar - för att kunna koncentrera mig på andra saker än att han ska gå på framåt :-)
Jag tror att jag har hittat en ganska bra balans där, istället för att bli avtrubbad upplever jag istället att Trisse blir lydigare och lydigare hela tiden. När jag precis tagit hem honom fick jag kämpa mig blå i ansiktet för att få honom att trava ett varv på ridbanan, så han har blivit känsligare för skänkeln och samtidigt starkare i kroppen.
Är det någon som är av en annan åsikt? Tell me!
En tanke som slår mig
... Är att det ska vara så mycket daltande med hästar hela tiden. Jag kan irritera mig lite på det - och jag vet att jag har sagt förut att var och en ska sköta sin häst och det står jag fast vid fortfarande. Dock irriterar jag mig lite på folk som behandlar sina hästar som porslinsdockor.
Jag kan nog vara rätt tuff i min hästhantering, jag är snabb på att sätta gränser för vad som är OK och inte OK. Nu menar jag inte att jag är elak på något sätt, men jag är snabb att visa på att vissa beteenden inte är OK. Jag kan ta ett exempel: Om en häst slår åt mig, så kommer den att få en smäll tillbaka. Låter kanske grymt i mångas öron, men jag resonerar såhär: Hur rangordnar hästar varandra ute i hagen? Jo, i många fall går det grymt till. Många hästmänniskor säger inte ifrån tillräckligt i mitt tycke - utan kanske bara säger "nej!". Förstår hästen detta? Inte så troligt va?
Hästar är för stora djur för att inte vara uppfostrade, att dalta med dem i situationer som kan sluta hur illa som helst fungerar inte i slutändan. Med detta vill jag inte säga att man ska slå och skrämma en häst till lydnad - för det skapar ingen relation till hästen det heller. Dock sätter jag hårt mot hårt i situationer som kräver det - som sagt, de är för stora för att slå åt en och träffa fel.
I övriga situationer är jag dock för hur mycket daltande som helst, jag tror att det är viktigt att bygga en relation på det viset - med ömsesidig kärlek och respekt till våra vackra djur. Hanteringen på backen är viktigare än ridningen/körningen för att bygga en relation. Man får försöka tänka sig att man är hästens förälder (med jobb att uppfostra djuret). Föräldrar sätter hårt mot hårt ibland, för att visa vad som är/inte är OK. Vi måste bara göra det på ett språk som hästen förstår.
Bättre att säga till en gång på skarpen än att säga till snällt 10 gånger. Nu har jag så snälla hästar (som jag älskar till månen och tillbaka) att jag aldrig behöver säga till - men jag har lärt mig den hårda vägen och har fått mina smällar av hästar som inte kan bete sig, just på grund av att jag har varit för snäll och inte sagt ifrån ordentligt.
Ta hand om er! Tjoflöjt ;-)
Allt för min bästa vän
Har länge och väl funderat på om jag verkligen vill publicera detta inlägg. Det kan komma ut så fel, jag vill verkligen inte väcka en tyck-synd-om-mig känsla. Samtidigt skulle jag må bra av att skriva av mig, så nu kastar jag mig från kanten. Nu kör jag.
För er som inte vet hade jag min bästa vän på foder, hemma hos honom. Nu i efterhand önskar jag att jag hade haft honom i ett annat stall, hade besparat mig och andra så mycket. I alla fall så började allt så bra, jag var uppskattad för arbetet jag lade ner. Jag som alltid varit osäker på mig själv och på mitt värde började bli gladare igen. Äntligen kände jag mig duktig och uppskattad! Det var så skönt att få den bekräftelsen ska ni veta.
Ett år senare vände allt. Jag var i stallet en kortis på morgonen för att senare åka till skolan. Jag fick ett sms där det efterfrågades om jag kunde släppa ut hästarna och fixa resten av stallet. Vi hade ett par 1-åringar på den tiden, som jag alltid fick hjälp med att släppa ut under helgjobben då jag inte kände att jag fixade det själv. Nu var det inte helgjobb, utan en vardag. Jag förklarade som det var, att jag inte rådde på att släppa ut dem. Tyckte det var bättre att jag var ärlig med det än att försöka på egen hand, skulle ju vara onödigt om det hände något. Det blev tyvärr inte populärt. Ingen pratade med mig, detta var på den tiden något helt nytt för mig.
Jag blev jätteledsen över detta, jag såg ju upp till dessa människor och det sista jag egentligen ville var att vägra dem min hjälp. Travgubbarna som hyrde in sig hos oss såg att jag var helt förstörd och pratade med människorna i fråga utan min vetskap. Detta fick jag också upp i ansiktet. För en 17-årig flicka var det svårt att hantera, allt jag ville var att bli uppskattad.
Tror att det var här någonstans som jag tappade lite respekt för dem, samtidigt började jag jobba hårdare än någonsin för att bli omtyckt och uppskattad igen. Jag började skolka från skolan, självklart var det enbart mitt val men då förstår ni hur långt jag tillät mig gå för dessa människor som jag såg upp till. Allt för att kunna hjälpa till lite mer.
Följande år hade vi bra perioder, såsom riktigt dåliga. Jag hade svårt att tygla mitt humör, jag blev så himla arg på mig själv när jag aldrig dög och lät det gå ut över dem. Jag har sagt och gjort så mycket mot dem som jag ångrar. Jag kunde slita häcken av mig utan att någon ens såg mig. Att bli ignorerad var det värsta, vad gjorde jag för fel?
På denna tid var jag själv i stallet, alltså ensam stalltjej. Ännu värre skulle det bli när vi blev flera stalltjejer. Jag kommer ihåg hur jag kämpade för att de skulle få vara med i gänget, jag ville så gärna att de skulle må bra och trivas. Till en början gick det bra innan det slog om. Nu var det helt plötsligt jag som aldrig fick följa med på t.ex. trav och göra det jag älskade, och vem stod upp för mig? Ingen. Ingen såg hur många tårar jag fällde, ingen förstod hur mycket jag hatade mig själv som aldrig kunde göra något rätt. När jag försökte förklara detta blev det bara ännu värre för min del. Jag blev bara argare. Allt blev en ond cirkel.
Det värsta var att ingen behagade dyka upp på min student. Jag hade trots allt haft heltidspraktik i stallet under 3-års tid (Slutade skolan p.g.a. allt skolk). Istället valde min handledare att åka till en av de andra stalltjejerna. Vad många tårar det var för min del. Jag var så sårad, skadad och upprörd. Varför kunde ingen se det? Varför ville de inte kännas vid det? Jag har och hade också känslor.
Jag fick höra att jag aldrig kunde ta egna initiativ när jag jobbade i stallet. Sanningen var att jag var livrädd för att göra fel. När jag försökte ta egna initiativ fick jag aldrig ett tack för hjälpen, jag fick bara höra att jag gjort fel på det och det sättet. Inte ens beröm för att jag försökt.
Det sista året orkar jag inte skriva om, jag kände mig mer utanför än någonsin. Jag började se mig ur deras ögon, som en hemsk människa som inte förtjänade att leva. Det enda jag förtjänade var all skit jag fick, det var liksom det bästa jag kunde få.
Än idag så undrar jag, varför? Jag önskar jag kunde få svar på dessa frågor. Nu är jag så pass stark igen så jag inser att jag faktiskt inte är helt värdelös, jag duger också precis som jag är. Det är också något jag inte kan förstå, hur kan vuxna människor göra såhär? Och varför känner jag fortfarande att jag ser upp till dem? Jag kan inte ens ogilla dem, hur mycket jag än skulle vilja. Detta irriterar mig.
Allt detta försökte jag genomlida för en hästs skull, Jag försökte på alla sätt och vis men det gick helt enkelt inte längre. Jag sörjer hästen, men samtidigt längtar jag inte tillbaka. Inte ens för en sekund. Däremot kan jag sakna de perioderna som var bra, det kan jag inte sticka under stol med. Dock var det längesen det var så, sen har jag hört att det har snackats mycket skit bakom min rygg när jag trodde allt var bra. Kände mig så patetisk och naiv när jag fick höra det.
Och om någon av dem mot förmodan skulle läsa det här så vill jag be om ursäkt. Jag vet inte vad jag gjorde för fel, men jag ber om ursäkt. Förlåt.
