Ber om ursäkt för den kassa uppdateringen. Har inte mått så bra de senaste dagarna och saknaden efter honom är så förbannat stor. Sedan utsätter jag mig själv fortfarande för människor som vill mig illa, jag är destruktiv vågar jag påstå. Jag vet inte, jag vill väl fortfarande någonstans hoppas att h*n kan bättra sig, att be om ursäkt för allt. Men jag är ju en idiot, som vanligt.

På hästfronten händer det inte mycket, därför dålig uppdatering också. Sally rids ju inte just nu, men såret ser fint ut och svullnaden är nästan helt borta! Dröjer nog inte länge innan man kan sitta upp på henne igen.

Imorgon ska jag försöka få något vettigt gjort, ska in till arbetsförmedlingen på möte. Inte lätt att ta sig samman när man helst av allt vill dra täcket över huvudet, släppa fram ångesten som trycker hela tiden och bara låta tårarna rinna. Fan, vad jag är patetisk. Varför är jag så okapabel till glädje?

ÅH jag är förbannad, ledsen och så jävla destruktiv. Samtidigt lättad. Alla känslor är ju bara en salig röra och jag hänger knappt med själv i mina humörsvängningar. Patetiskt var ordet ja.

GAAAAAAAAAAAAAAAH