Är så tacksam att jag har fått möjligheten att rida och ta hand om två fina hästar och är så tacksam gentemot hästägarna. När jag hade bestämt mig för att lämna tillbaka Lorden var jag helt på det klara med att jag aldrig skulle ta hand om någon annans häst igen, utan tänkte sluta med hästarna. Inte för att jag var less på hästarna i sig, utan för att jag inte ville stå där sårad igen. Jag var (och är fortfarande i vissa stunder) på ett riktigt mörkt ställe...

 

Dock hade M & P ställt upp på mig så himla mycket när jag kom från Lordens stall (var ju hos M & P pararellt ett tag) och var helt förstörd. Jag kände att jag ville ge det en chans till för de människor som lyssnat på mig när jag var på gränsen till ett psykiskt sammanbrott. Tror egentligen inte att någon förstod hur mycket det knäckte mig att ha Lorden, samtidigt som jag inte ville lämna honom. Verkligen en destruktiv relation...

 

Sedan mejlade jag på Trisse, jag ville verkligen ge det ett försök till. Jag kan verkligen inte leva utan hästar... Och vilken tur jag har haft med hästägare denna gång! Människor som inte idiotförklarar mig så fort jag gör det minsta fel, känns så himla bra! Här uppmuntras jag istället till att ta egna intiativ istället. Jag har liksom fått tillbaka min rätt att tycka och tänka igen (förut höll jag bara käften och gjorde som jag blev tillsagd). Det känns så himla bra och jag börjar också tro igen att jag kanske är ganska OK precis som jag är ändå...